Sammanfattning
Sverigefinska riksförbundet avstyrker förslaget till kulturkanon för Sverige. Det föreliggande förslaget riskerar att osynliggöra en viktig del av svensk kultur och en gemensam historia mellan Sverige och Finland som i allra högsta grad format det nutida Sverige.
Nationella minoriteters kultur måste vara en självklar del av en svensk kulturkanon
Sverigefinska riksförbundet (RSKL) lämnar härmed synpunkter på utredningen En kulturkanon för Sverige (SOU 2025:92). Förbundet noterar att man inte blivit kontaktad som remissinstans i frågorna trots att RSKL trots att förbundet varit en central organisation för sverigefinska frågor och arbetat för sverigefinnars rätt till sitt språk och kultur sedan 1957.
I tidigare samråd i frågan har företrädare för nationella minoritetsorganisationer lyft synpunkter kring vikten av inkludering av nationella minoriteter och minoritetsspråk i arbetet med en svensk kulturkanon. I direktiven för arbetet framgår att dialog och samråd var viktiga delar av arbetet med en svensk kulturkanon. Ändå anger flera av dem som deltagit i samråden att den överhängande känslan var att inte ha blivit lyssnad på. Mot denna bakgrund konstaterar RSKL med oro att de synpunkter och förslag som framfördes i dessa samråd inte återspeglas alls i utredningens förslag. Avsaknaden av tydlig hänsyn till dessa inspel riskerar att försvaga förtroendet för processen och resultatets förankring hos de nationella minoriteter som berörs.
RSKL välkomnar ambitionen att stärka bildning, demokrati och delaktighet genom att synliggöra det kulturarv som format Sverige. Samtidigt vill förbundet särskilt betona att Sveriges nationella minoriteter bör ges utrymme i en svensk kulturkanon. Sverige har genom olika beslut, såsom internationella konventioner (Europarådets ramkonvention om nationella minoriteter (SÖ 2000:2), Europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (SÖ 2000:3)) och genom lagstiftning (Lag om nationella minoriteter (2009:724)) slagit fast att de nationella minoriteterna har särställning i det svenska samhället genom kulturella och historiska band till Sverige. Minoriteterna är därmed en oskiljbar del av den svenska kulturen och historien och inte ett särintresse.
Sverigefinnarna är en av Sveriges fem erkända nationella minoriteter, med en över 800-årig närvaro i landet och en central roll i den svensk-finska gemensamma historien. Det är därför av grundläggande betydelse att kulturkanonen inte enbart speglar ett majoritetsperspektiv, utan även inkluderar de kulturtraditioner som lagstiftningen om nationella minoriteter uttryckligen syftar till att skydda och främja. Att dessa perspektiv helt saknas riskerar att osynliggöra grupper vars kultur och historia också historiskt varit utsatta.
Litteraturen är en av de starkaste bärarna av språk, identitet och kultur. För sverigefinnarna – liksom för andra nationella minoriteter – spelar litteraturen en avgörande roll för att överföra erfarenheter mellan generationer och för att stärka minoritetsspråken. En kulturkanon utan representation från nationella minoriteter riskerar att ge en ofullständig och i vissa avseenden missvisande bild av svensk kultur. Sverigefinska författare och berättelser har haft betydande genomslag i svensk offentlighet och bidragit med viktiga perspektiv på migration, klass, arbete, språk och identitet. Sverigefinsk litteratur speglar erfarenheter som delas av många i Sverige, såsom arbetskraftsinvandring, uppväxt i miljonprogramsområden, språkförlust och identitetsskapande mellan två kulturer. Dessa teman är centrala i svensk samtidslitteratur och samhällsdebatt. Dessvärre har beslutet att utesluta verk äldre än 50 år inneburit att stora delar av denna svenska litteraturskatt utesluts, vilket riskerar att tysta röster som haft stor betydelse för efterkrigstidens svenska samhälleliga och kulturella utveckling. Om dessa perspektiv inkluderas i kulturkanonen skulle det bidra till en bredare förståelse av hur det moderna Sverige formats och hur olika grupper har deltagit i landets utveckling. En kulturkanon som vill spegla dagens Sverige bör därför inkludera även dessa uttryck.
Ett inkluderande kulturarv kräver en flerspråkig förståelse av svensk kultur
Sverige är enligt lag ett flerspråkigt land (Språklag 2009:600) och det allmänna har ett särskilt ansvar att främja och skydda de nationella minoritetsspråken. Finska är ett av Sveriges nationella minoritetsspråk och har använts i Sverige i flera hundra år. En kulturkanon som inte alls lyfter det sverigefinska, riskerar att osynliggöra viktiga delar av det svenska kulturarvet. Det särskilda uppdraget att skydda och främja innebär att kulturarvet inte enbart kan definieras genom svenskspråkiga uttryck. Litteratur och kultur på finska har producerats i Sverige i generationer och använts i utbildning, föreningsliv, media och vardagsliv. En kulturkanon som inte beaktar denna flerspråkighet riskerar att stå i konflikt med Sveriges egna minoritetspolitiska mål och internationella åtaganden, såsom Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter. Inkludering av litteratur och kulturuttryck på finska och andra nationella minoritetsspråk är därför nödvändig för att kanonen ska vara rättvisande, inkluderande och legitim.
Den kulturella växelverkan mellan Sverige och Finland är en av de mest långvariga och betydelsefulla i Norden. Det historiska samspelet mellan Sverige och Finland sträcker sig över flera århundraden, då Finland var en integrerad del av det svenska riket. Detta har haft långvariga effekter på språk, litteratur, bildning och kulturutbyte. Även efter 1809 har den kulturella relationen fortsatt genom migration, litterärt utbyte och gemensamma nordiska kulturarenor. Finsk och finlandssvensk kultur har därmed inte varit något ”utanförstående”, utan en del av den kultur som bidragit till att forma Sverige som nation. En kulturkanon bör tydliggöra detta historiska sammanhang för att ge en korrekt bild av Sveriges kulturella utveckling.
Synpunkter på finansieringsförslaget
RSKL vill även framföra oro över förslaget att finansiera kulturkanonens genomförande via Allmänna arvsfonden, som idag utgör en av de få långsiktiga finansieringsmöjligheterna för civilsamhällets utvecklings- och pilotprojekt, inte minst för organisationer som företräder nationella minoriteter. Om medel från Allmänna arvsfonden används för att finansiera statliga reformer eller långsiktiga strukturer, såsom genomförandet av en kulturkanon, finns en påtaglig risk att utrymmet för ideell verksamhet och ideellt drivna projekt minskar. Detta kan leda till färre möjligheter för civilsamhället att initiera nyskapande verksamheter och att utveckla kultur- och språkfrämjande insatser som annars inte ryms inom ordinarie offentliga anslag. Det egna kulturskapandet är en viktig del av kulturutbudet för den sverigefinska minoriteten.
Förbundet vill också betona den avgörande betydelse för framväxten, fördjupningen och stabiliteten i den svenska demokratin som civilsamhället haft. Det fungerar som en bro mellan individen och staten och har varit en motor för både politiskt deltagande och social sammanhållning.
Avslutande synpunkter
Sverigefinska riksförbundet avstyrker förslaget till en kulturkanon för Sverige. Förslaget riskerar att osynliggöra de nationella minoriteternas roll och bidrag till den svenska kulturen. Förslaget riskerar också att bidra till att försvåra för regeringens minoritetspolitiska mål, att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande samt att stödja de historiska minoritetsspråken.
Om en kulturkanon ska genomföras förutsätter detta att:
- nationella minoriteters litteratur och kultur ges reellt utrymme
- Sveriges flerspråkiga kulturarv tydligt erkänns
- tidigare samråd och framförda synpunkter beaktas i det fortsatta arbetet
- finansieringen inte sker på bekostnad av civilsamhällets möjligheter
En kulturkanon som vill omfatta Sverige i sin helhet måste också spegla hela Sveriges kulturarv.
Jouni Slagner, RSKLs ordförande