Sverige har under de senaste 25 åren byggt upp ett viktigt rättsligt skydd för de nationella minoriteterna och minoritetsspråken. Men skillnaden mellan rättigheterna i lagstiftningen och möjligheten att faktiskt använda dem i vardagen är fortfarande för stor.
Det konstaterar Sverigefinska Riksförbundet (RSKL) i ett nytt ställningstagande om svensk minoritetspolitik och Sveriges genomförande av Europarådets europeiska stadga om landsdels- eller minoritetsspråk.
RSKL bedömning är att den viktigaste utmaningen för svensk minoritetspolitik inte längre främst är avsaknaden av lagstiftning. I stället handlar det om genomförande, långsiktighet och ansvar.
Sverige behöver gå från att erkänna rättigheter till att säkerställa att de fungerar i praktiken.
Flera granskningar pekar på samma problem
RSKL bedömning ligger i linje med slutsatser från såväl Europarådet som flera svenska myndigheter.
Riksrevisionen konstaterade 2025 att statens insatser inte är tillräckliga för att nå målet att hålla de nationella minoritetsspråken levande. Granskningen pekar bland annat på kortsiktig styrning, brister i utbildningssystemet och behovet av bättre samordning och långsiktig planering.
Diskrimineringsombudsmannen (DO) har samtidigt pekat på betydande brister i genomförandet av de nationella minoriteternas rättigheter och efterlyst tydligare och mer utkrävbara rättigheter samt effektivare tillsyn.
Även MUCF och Sametinget har i uppföljningen av minoritetspolitikens utveckling 2025 konstaterat att statens insatser är fragmenterade och att styrningen behöver bli mer strategisk och långsiktig.
RSKL, Sverigefinländarnas delegation och Sverigefinska arkivet lyfte samma problem i ett gemensamt uttalande inför Sveriges rapportering till Europarådet 2026: avståndet mellan Sveriges internationella åtaganden och hur rättigheterna genomförs i praktiken har blivit alltför stort.
Finskan måste kunna läras, användas och utvecklas
En av de viktigaste frågorna är möjligheten att föra finskan vidare till nya generationer.
RSKL anser att det behövs en sammanhängande utbildningskedja från förskola och grundskola till gymnasium, högre utbildning och vuxenutbildning. Målet kan inte enbart vara att erbjuda ett begränsat antal timmar modersmålsundervisning. Barn och unga måste få möjlighet att successivt utveckla sin finska och använda språket i meningsfulla sammanhang.
Det är särskilt viktigt mot bakgrund av den historiska assimilationen. Många sverigefinska familjer har helt eller delvis förlorat finskan mellan generationerna. Minoritetspolitiken måste därför göra det möjligt att återta och lära sig finska, inte bara bevara språket hos dem som redan talar det. Samtidigt krävs långsiktiga åtgärder för att komma till rätta med bristen på finskspråkiga lärare och andra yrkesgrupper. Sverige behöver fler personer som kan arbeta på finska inom bland annat utbildning, äldreomsorg, vård, socialtjänst och offentlig förvaltning.
Språk, kultur och identitet hör ihop
Språkrevitalisering handlar inte bara om utbildning. Ett språk behöver miljöer där det kan användas.
Sverigefinska barn, unga och vuxna behöver kunna möta och använda finskan inom föreningsliv, litteratur, teater, musik, film, medier, bibliotek, kulturverksamhet och andra mötesplatser.
RSKL betonar därför att sverigefinsk kultur inte enbart ska bevaras som ett historiskt kulturarv. Den måste också få möjlighet att förändras och utvecklas. Nya generationer ska kunna skapa sina egna uttryck och själva forma vad en sverigefinsk identitet innebär i dagens Sverige.
Det kräver långsiktiga förutsättningar för sverigefinska organisationer, kulturverksamheter och medier – inte enbart tillfälliga projektbidrag.
Rättigheter – inte frivilliga förmåner
En annan central fråga är tillgången till offentlig service på finska.
Rätten att använda finska i kontakter med myndigheter och få äldreomsorg på finska genomförs fortfarande ojämnt. Bristen på finskspråkig personal är ett betydande problem, men återkommande personalbrist kan inte bli en permanent förklaring till varför lagstadgade rättigheter inte kan användas.
Minoritetsspråkiga tjänster måste betraktas som rättigheter, inte som frivilliga förmåner.
En rättighet som bara kan användas när en kommun råkar ha personal, resurser eller politiska prioriteringar som möjliggör det är inte en rättighet som genomförs effektivt. Staten behöver därför ta ett större ansvar för långsiktig kompetensförsörjning, uppföljning och tillsyn. Den enskilde behöver också få tydlig information om sina rättigheter och ha möjlighet att få brister prövade och åtgärdade.
Tydliga mål och uppföljning
RSKL efterlyser också en förändring av hur minoritetspolitiken styrs.
Det räcker inte att redovisa hur många projekt som har finansierats, hur många samråd som genomförts eller vilka regeringsuppdrag som har lämnats. Uppföljningen måste visa om situationen faktiskt blir bättre.
Det kan exempelvis handla om hur många barn som efterfrågar och faktiskt får undervisning i finska, om fler får tillgång till finska i förskolan, om antalet finskspråkiga lärare ökar och om äldre som har rätt till omsorg på finska faktiskt får den.
Varje mål behöver ha en ansvarig aktör, en tidsplan, tillräckliga resurser och en tydlig uppföljning. Om målen inte nås måste det leda till åtgärder.
Sex prioriteringar för svensk minoritetspolitik
I ställningstagandet lyfter RSKL särskilt fram sex strukturella förändringar som Sverige behöver genomföra:
- Inför långsiktiga nationella strategier med tydliga och mätbara mål för de nationella minoritetsspråken.
- Säkerställ en sammanhängande utbildningskedja för finskan, från förskola till högre utbildning och vuxenutbildning.
- Bygg upp den finskspråkiga kompetens som krävs för att rättigheterna ska kunna genomföras, bland annat inom utbildning och offentlig service.
- Skapa långsiktig infrastruktur för språk, kultur, medier och civilsamhälle, i stället för att förlita sig på kortsiktiga projekt.
- Gör minoritetsrättigheterna möjliga att utkräva i praktiken, med tydligt ansvar, uppföljning, tillsyn och möjligheter till rättelse.
- Följ upp resultat, inte bara aktiviteter, och integrera Europarådets rekommendationer i den ordinarie statliga styrningen.
Finskan ska vara ett levande språk också för framtida generationer
RSKL vill fortsätta en konstruktiv dialog med regeringen, myndigheter, kommuner, regioner och Europarådet om hur minoritetspolitiken kan utvecklas.
Sverige har under de senaste 25 åren tagit viktiga steg för att erkänna de nationella minoriteternas rättigheter. Nästa steg måste vara att säkerställa att rättigheterna också fungerar i människors vardag.
För RSKL är det långsiktiga målet inte enbart att förhindra att finskan försvagas ytterligare. Sverige måste skapa förutsättningar för att finskan ska kunna revitaliseras, utvecklas och föras vidare som ett levande språk.
Framgången för svensk minoritetspolitik bör därför mätas i om barn får möjlighet att lära sig och utveckla finska, om unga kan använda språket i sin vardag och kultur, om äldre får service och omsorg på sitt språk och om kommande generationer får verkliga möjligheter att göra finskan till sin egen.
Läs RSKL ställningstagande
RSKL fullständiga ställningstagande om svensk minoritetspolitik och Sveriges genomförande av den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk finns att läsa och ladda ner i RSKL:s dokumentbank.
Ställningstagandet har tagits fram inför Europarådets fortsatta granskning av hur Sverige uppfyller sina åtaganden gentemot de nationella minoriteterna och minoritetsspråken.